(ʾinna ) PÅ SVENSKA إن

Transkript

1 Institutionen för språk och litteraturer (ʾinna ) PÅ SVENSKA إن En jämförande studie av Zetterstéens och Bernströms översättningar av ʾinna Jonas Karlsson Kandidatuppsats: 15hp Kurs: AR1400, Arabiska fördjupningskurs Nivå: Grundnivå Termin: Vt 2017 Handledare: Andreas Hallberg Examinator: Tetz Rooke Rapportnummer:

2 Abstract Hur ord från ett främmande språk ska översättas till svenska är inte alltid tydligt. Den här uppsatsen är ett försök att reda ut hur det arabiska ordet ʾinna har översätts i en svensk text. Syftet med den här uppsatsen har varit att genom att jämföra hur K.V. Zetterstéen och Mohammed Knut Bernström har översatt ʾinna i sina översättningar av Koranen, försöka komma fram till olika sätt som ʾinna kan översättas på. Utöver det har jag velat ta reda på hur det kommer sig att deras översättningar av ʾinna ser ut som de gör genom att analysera resultatet av jämförelsen med hjälp av Rune Ingos teorier om översättning. Slutsatsen är att Zetterstéen valt att översätta ʾinna med ordet förvisso medan Bernström antingen utelämnar någon motsvarighet till ʾinna eller använder sig av utropstecken. Anledningen till detta kan härledas till Zetterstéens syfte att göra en källtexttrogen översättning med en äldre typ av språkbruk främst riktad till religionsstudenter. Bernströms syfte var att förmedla en liberal tolkning av Koranen med en modernare språkstil riktad till muslimer i Sverige som inte kan läsa Koranen på arabiska. En möjlig anledning är även att de tolkat ʾinna:s betydelse olika. 2

3 Innehållsförteckning 1. Inledning Syfte och frågeställning Metod Avgränsning Bakgrund Vad är ʾinna? Översättningarna K.V. Zetterstéen Språket Mohammed Knut Bernström Språket Sammanfattning Översättningsteori Rune Ingos Konsten att översätta Översättarens principprogram De situationella faktorerna De fyra grundaspekterna Grammatisk struktur Språklig varietet Semantik Pragmatik Översättningsmotsvarigheter Undersökning Översikt Den tidiga perioden i Mecka Exempel Den mittersta perioden i Mecka Exempel Den sena perioden i Mecka Exempel Perioden i Medina Exempel Sammanfattning Kommentar Analys De situationella faktorerna Påverkan på grundaspekterna och val av översättningsmotsvarighet Slutsats Referenslista

4 1. Inledning 1.1 Syfte och frågeställning Det övergripande ämnet för den här uppsatsen är översättning och frågan hur man kan översätta arabiska ord, som inte har någon klar motsvarighet på svenska, i en svensk text. Jag har valt att fokusera på ordet ʾinna (.(إن) När jag har läst i olika grammatikböcker har jag inte kunnat hitta någon tydlig regel för hur ʾinna ska översättas till engelska eller svenska och jag undrar därför hur svenska översättare har gått till väga när de har översatt meningar eller fraser med ʾinna i löpande texter. I den här uppsatsen har jag valt att göra en fallstudie där jag jämför hur ʾinna har översatts i två olika översättningar av en och samma text. Den jämförande metoden är vald för att den kan tydliggöra olika strategier för hur ʾinna kan översättas och huruvida olika översättare har använt sig av olika metoder. Min förhoppning är också att det ska visa fler sätt som ʾinna kan översättas på än vad en studie av endast en översättning hade gjort. De översättningar jag valt att jämföra är K.V. Zetterstéens och Muhammed Knut Bernströms översättningar av Koranen. Resultatet kommer därför att vara begränsat till hur ʾinna översatts utifrån en specifik text men kan ändå ge en insikt om olika tillvägagångssätt för att översätta ʾinna. Huruvida Bernströms text ska ses som en översättning eller något annat finns det åsikter om. Christopher Toll kallar det för en tolkning (Toll 2007, s. 214) och Jan Hjärpe för en parafras (Hjärpe 2013, s. 17). Bernström själv kallar texten för en tolkning, en överföring men verkar undvika att använda ordet översättning och när han gör det skriver han det inom citationstecken. (Bernström 1998, s. VII). Samtidigt finns det ett Översättarens förord i inledningen till boken vilket vittnar om att det är någon form av översättning, vilket jag också kommer utgå från. Eftersom ʾinna:s betydelse är mångtydig (se 2.1. Vad är ʾinna nedan) undrar jag om det leder till att översättningarna skiljer sig åt. Syftet med jämförelsen är därför att undersöka om Zetterstéen och Bernström har översatt passager med ʾinna på olika sätt utifrån frågeställningarna: hur har Zetterstéen och Bernström översatt ʾinna? vilka varianter av översättningar av ʾinna återfinns i deras texter? skiljer sig deras översättningar av ʾinna åt? hur kommer det sig att de har valt att översätta ʾinna på det sätt de har gjort? 4

5 1.2. Metod När jag jämfört översättningarna har jag utgått från verser eller enskilda satser i Koranen där ʾinna förekommer. Efter att ha identifierat dessa har jag letat upp samma vers eller sats i Bernströms och Zetterstéens texter, undersökt hur deras översättningar ser ut och letat efter ord, fraser eller skiljetecken som kan ses som motsvarigheter till ʾinna. Jag har sedan sammanställt vad jag funnit, i de översättningar av meningar med ʾinna som jag har studerat, utifrån om det finns något i översättningen av den specifika versen eller satsen som kan utgöra en motsvarighet till ʾinna och vad det i så fall är. Målet är att jag, genom att studera ett flertal av dessa satser och hur de översatts till svenska, till slut ska kunna skönja tendenser i hur översättarna har valt att översätta ʾinna och därmed huruvida Zetterstéen och Bernström översättningar skiljer sig åt. Resultatet av denna jämförelse presenteras i kapitlet Undersökningen och följs upp i kapitlet Analys, där jag med hjälp av teorier om hur och varför översättare väljer att översätta en text eller ett ord på ett visst sätt, ska försöka besvara frågan hur kommer det sig att de har översatt ʾinna på det sätt de har gjort?. Här har jag valt att fokusera på de tankar Rune Ingo lägger fram i Konsten att översätta (2007). Detta eftersom det är en tvärvetenskaplig text och har som syfte att belysa och förklara hur översättningsprocessen, och alla beslut som tas under den, sker utifrån översättarens uttänkta strategier och hur valet av strategi kan påverkas av olika faktorer (Ingo 2007, s. 8). Boken har alltså ett stort fokus på varför en översättare väljer att översätta som den gör och var dessa beslut kan ha sin grund Avgränsning För att hitta de delar där ʾinna förekommer i Koranen, och därmed vilka delar av översättningarna jag bör fokusera på i min studie, har jag använt mig av en korpus som heter The Quranic Arabic Corpus. När jag sökt i korpusen har jag fått 1682 träffar på ʾinna i olika former. Eftersom jag ska arbeta med två olika översättningar anser jag att jag inte har utrymme för att granska alla 1682 ʾinna och har därför valt att avgränsa studien till ett visst antal suror. Jag har valt att välja suror utifrån Theodor Nöldekes kronologi över surorna så som den presenteras i Göran Larssons Att läsa Koranen (2006). Enligt Larsson delar Nöldeke in surorna utifrån deras språk och innehåll i två olika perioder: perioden i Mecka och perioden i Medina. Perioden i Mecka är i sin tur indelad i undergrupperna den tidiga perioden, mittenperioden och den sena perioden. Meckaperiodens uppdelning har Nöldeke gjort utifrån analys av versernas längd, språk, stämning, terminologi och 5

6 innehåll. Surorna från Medina har ett mindre poetiskt språk och texterna är ofta av juridisk karaktär och präglade av tiden i Medina. Enligt Larsson är Nöldekes indelning fortfarande viktig för det västerländska studiet av Koranen även om hans arbete mött kritik (Larsson 2006, s ). Mitt syfte med att använda Nöldekes indelning bygger inte på huruvida den kronologiska ordningen är korrekt utan på att indelningen är gjord med utgångspunkt i språk och innehåll, eftersom det här kan ha en påverkan på hur ʾinna har översatts. Jag har därför valt att avgränsa det material jag kommer studera så att det innehåller exempel på ʾinna och hur ʾinna har översatts från alla dessa perioder. Fokus ligger på hur ʾinna översatts genom hela surorna, vilket lett till att jag inte kunnat ha med exempel från alla suror i Koranen, eftersom materialet då blivit allt för stort. Anledningen till detta är att inte eventuella skillnader i hur ʾinna översatts på textnivå ska gå förlorade. Eftersom antalet ʾinna skiljer sig åt från sura till sura har jag inte kunnat avgränsa studien till ett exakt antal fall. Jag har granskat cirka 130 förekomster av ʾinna från varje period, vilket motsvarar alla fall av ʾinna som jag, med hjälp av The Quranic Arabic Corpus, kunnat hitta i den tidiga perioden i Mecka (som innehåller minst antal ʾinna). För att kunna jämföra så många suror som möjligt är de valda i stigande ordning utifrån hur många ʾinna de innehåller. Jag har alltså tagit de suror från varje period som innehåller minst antal ʾinna enligt The Quranic Arabic Corpus. De suror jag har avgränsat studien till är nummer 51-53, 56, 68-70, 73-75, 77-89, 92, 94, 96, 97, 100, 103, 104, 108 för den tidiga perioden i Mecka, 18-21, 23, 25, 36, 50, 54, 67, 71, 72 och 76 för den mittersta perioden i Mecka, 13, 14, 30-32, 34, 39, 41, 42, 45, 46 för den sena perioden i Mecka och 8,24, 33, 47-49, 57-66, 98 och 110 för perioden i Medina. När jag har använt The Quranic Arabic Corpus har jag först sökt på إن ('in) i sökfältet. Jag får då 3226 träffar, dock ingår här även träffar på annat än den partikel jag letar efter. Därefter har jag klickat på översättningen, indeed, av en av träffarna på ordet jag är ute efter (ʾinna) som kommit upp i resultatlistan, och kommer då in på en sida där ordet (här ʾinna) översätts och förklaras i den aktuella satsen och versen. Under See also på samma sida har jag klickat på Concordance och får då upp ett sökresultat för alla fall av partikeln ʾinna i Koranen, utan träffar på till exempel 'anna eller 'in. Resultatet blir då 1682 träffar. Utöver detta har jag även använt ett hjälpmedel för att läsa Koranen på arabiska som finns som länk på The Quranic Arabic Corpus. Namnet på den sidan är Quran.com. Det är ett verktyg för närstudie av den arabiska texten med hjälp av direktöversättning på engelska och har underlättat identifierandet av ʾinna och la- i de verser som jag har jämfört. la- är en emfatisk partikel som ibland förekommer tillsammans med ʾinna och förklaras närmare i kapitel 2.1 Vad är ʾinna? 6

7 2. Bakgrund 2.1. Vad är ʾinna? ʾinna kan placeras i flera olika ordklasser beroende på vilka lingvistiska traditioner och aspekter av ʾinna man utgår från. Traditionellt har ʾinna i svenskan översatts till förvisso eller sannerligen (Dahlgren 2005) och till engelska som indeed, verily, surely, certainly (Veerstegh 2011). Enligt klassisk arabisk grammatik tillhör ʾinna kategorin ʾinna och hennes systrar. ʾinna och hennes systrar ingår i sin tur i en ordklass som kallas för an-nawaasikh medan västerländsk grammatik placerar ʾinna i olika kategorier. I A reference Grammar of Modern Standard Arabic menar Ryding att an-nawaasikh är en kategori av verb och partiklar som ändrar andra ord i en sats till ackusativ kasus. Dessa verb och partiklar är indelade i grupperna kaan-a och hennes systrar, ʾinna och hennes systrar och Zann-a och hennes systrar. ʾinna och hennes systrar används enligt Ryding vanligtvis som underordnande konjunktioner (subordinating conjunctions) och sammanbinder då två satser med varandra (Ryding 2005, s ). I ʾinna:s fall används den som underordnad konjunktion för att introducera indirekt tal och då endast efter verbet qaal-a (att säga). ʾinna översätts då till "that" (att, min översättning). Enligt Ryding är det också vanligt att ʾinna förekommer i början av en mening och då har funktionen att betona att det som följer är sant. I det här fallet översätter Ryding ʾinna till indeed, truly eller verily. ʾinna används oftare på det här sättet i klassisk arabiska men förekommer även i modern standard arabiska (Ryding 2005, s. 425). I Modern written Arabic: a comprehensive grammar av El-Said, Badawi, Carter, Gully och Awad förklaras ʾinna på ett liknande sätt, även om författarna använder något annorlunda termer, de kallar ʾinna och hennes systrar för "Equational sentence modifiers". De menar dock liksom Ryding att de antingen fungerar som underordnande konjunktioner eller som emfatiska partiklar. (El-Said, Badawi, Carter, Gully & Awad 2016, s. 362) Om att ʾinna också kan inleda meningar skriver de att ʾinna introducerar meningar och betonar eller riktar fokus mot subjektet i satsen. Eftersom det för den emfatiska effekten inte finns någon lexikal motsvarighet i engelska, läggs indeed till i översättningen. Författarna till Modern written Arabic tar också upp att ʾinna följer verbet qaal-a (att säga) när qaal-a rapporterar indirekt tal. De menar dock att det i dessa fall är svårt att veta om ʾinna här är en del av det indirekta talet, och då skulle kunna betyda verily eller indeed, eller endast har en citatmarkerande funktion (El-Said et al. 2016). 7

8 Sven-Olof Dahlgren kategoriserar i Arabisk högspråklig grammatik också ʾinna som en underordnande konjunktion (Dahlgren 2005, s. 82). Han menar dock att det är tveksamt om ʾinna ska översättas till sannerligen eller förvisso utan att ʾinna istället är en partikel för topikalisering - den visar vilken information som är huvudfokus i satsen. Vidare menar Dahlgren att verbet ra'aa (att se) är underförstått i ʾinna och hennes systrar och att det är därför nomen som står efter dem tar ackusativ även om de är subjekt i satsen. Detta jämför han med det hebreiska ordet hinneh som han översätter till se! (Dahlgren 2005, s. 88). Även Kees Versteegh tar upp jämförelsen med hinneh artikeln ʾInna wa-ʾaxawātuhā ur uppslagsverket Encyclopedia of Arabic Language and Linguistics. Versteegh framför att även om ʾinna traditionellt i engelskan översatts med adverb som verily, indeed, surely och certainly, har ʾinna ursprungligen liksom hinneh (som här översätts till here is...!) en presenterande funktion. Versteegh menar även att Reckendorf redan år 1921 poängterade att ʾinna:s huvudsakliga funktion är att presentera ett subjekt om vilket ny information kommer ges i satsen och att emfasen därför i många fall ligger på predikatet och inte som påstås i Modern written Arabic bara på subjektet (Versteegh 2011). I en annan artikel ur Encyclopedia of Arabic Language and Linguistics med titeln Presentatives skriver Geoffrey Khan att det är troligt att ʾinna:s funktion att uttrycka säkerhet i ett uttalande har utvecklats ur presentativa konstruktioner (Khan 2011). I artikeln An-nawaasikh av Nadia Anghelescu ur Encyclopedia of Arabic Language and Linguistics menar Anghelescu att man ur en semantisk synpunkt kan klassificera alla partiklar i an-nawaasikh som modalitetsmarkörer, uttryck som ger information om talarens omdöme om det som sägs i satsen. De ses då som predikat som oftast står i början av en mening för att visa att det som sägs inte är objektivt utan ett uttalande som grundas i talarens åsikt. För ʾinna och hennes systrar skulle det vara av typen it is known, admitted, possible, desirable. Anghelescu menar även att arabiska grammatiker diskuterade graden av ʾinna:s egenskap som verb och då skrev om det till ʾuʾakkidu vilket i texten får de engelska motsvarigheterna I affirm, I confirm (Anghelescu 2011). Till genomgången av ʾinna bör även partikeln la- kort förklaras, eftersom de båda många gånger förekommer tillsammans i det material som jag har studerat. La- behandlas i Encyclopedia of Arabic Language and Linguistics i en artikel med titeln Asservative Particle av David Testen. Enligt Testen är la- en partikel med förstärkande funktion och kallas i klassisk grammatik för laam atta'kiid - emfatiskt laam. Han framför även att la- i vissa tolkningar och sammanhang signalerar att uttalandet som följer är en ed. Det finns flera olika typer av emfatiskt la- med varierande funktion. I 8

9 flera av dessa ingår konstruktioner med ʾinna. La- kan placeras i början av en sats men även på andra positioner. Enligt Testen är det då i de flesta fall regel att ʾinna inleder meningen (Testen 2011). Synen på ʾinna:s funktion, innebörd och hur det bör översättas varierar alltså. Förutom att det ändrar efterföljande nomen eller pronomen till ackusativ och har en satssammanbindande funktion är ʾinna enligt de olika grammatikerna: en grammatisk partikel som betonar eller topikaliserar subjektet i satsens en grammatisk partikel som betonar att det som sägs i satsen är sant ett ord vars funktion är att presentera ett subjekt men lägga betoningen på predikatet och den information om subjektet som framförs ett ord som uttrycker subjektivitet och visar på talarens åsikt om vad som framförs i satsen en partikel med en verbliknande funktion som kan motsvara att bekräfta, att intyga eller att styrka en partikel som introducerar satser där la- förekommer senare i samma sats 2.2. Översättningarna K.V. Zetterstéen K.V. Zetterstéens ( ) Koranen översatt från arabiska utkom första gången 1917 och har kommit i nyutgåva flera gånger. I artikeln Zetterstéens koranöversättning i ett idéhistoriskt perspektiv redogör Jan Hjärpe kort för Zetterstéens bakgrund och i vilket sammanhang hans översättning kom till. År 1895 till 1904 var Zetterstéen professor i orientaliska språk i Lund och efter det professor i semitiska språk i Uppsala fram till Under åren var religionshistorikern Nathan Söderblom professor i Uppsala. Enligt Hjärpe finns det ett samband mellan Zetterstéens översättning och utvecklingen av hur religionshistorieämnet utvecklades under Söderbloms tid i Uppsala (Hjärpe 2013, s. 12). Söderblom hade uppfattningen att man för att förstå en religion är tvungen att försöka gå tillbaka till dess tidigaste form och på så sätt söka dess väsen. 9

10 Söderblom var intresserad av religiositeten och religiösa uppenbarelser som ett allmänmänskligt fenomen och ville därför studera olika sorters religioner och deras uttryck. Till det intresset ingick tillgänglighet till olika religioners texter vilka publicerades i serien Främmande religionsurkunder i urval och öfversättning, vilken riktade in sig på teologistuderande och den bildade allmänheten (Hjärpe 2013, s ). De första delarna av Zetterstéens koranöversättning sker på beställning av Söderblom. Hjärpe poängterar att detta inte betyder att Zetterstéen delade Söderbloms uppfattning om religion. Det var dock utifrån Söderbloms syfte som texten skulle användas, vilket kan ha spelat in på hur översättningen utformades (Hjärpe 2013, s. 14). Enligt Hjärpe var den centrala frågan för Zetterstéen hur han skulle återge på svenska vad Koranen sa i den kontext den först uppstod i: Arabiska halvön på 600-talet. (Hjärpe 2013, s. 16). I ett förord till Zetterstéens översättning från år 2003 är Tord Olsson inne på ett liknande spår. Enligt Olsson var Zetterstéens syfte att återge på svenska vad Koranen kunde betytt i den tid och miljö som Muhammed verkade i och att han såg Koranen som ett religionshistoriskt dokument (Olsson 2003, s. 16). Zetterstéens egna ord om syftet framläggs i hans förord till översättningen: Den översättning av Koranen, som härmed framlägges för den svenska allmänheten, är i första rummet avsedd för sådana läsare, som önska studera muhammedanismens heliga urkund utan att vara förtrogna med arabiska språket. (Zetterstéen 2003, s. 19) Språket Olsson hävdar att Zetterstéens översättning ligger nära den arabiska texten med en hög grad av samstämmighet och att arabiska ord och uttryck så långt det går konsekvent återges med samma svenska motsvarighet genom hela texten. Svenskan är arkaisk och har en sakral klang som motsvarar den högstämda tonen i den arabiska texten (Olsson 2003, s. 19). Även Toll menar att Zetterstéens text väl följer den arabiska texten och att språket har en gammalmodig klang. Toll citerar och instämmer med H.S Nyberg och menar att språket är sakralt, något gammaldags och påminner om den svenska som används i översättningar av Bibeln. ( Toll 2007, s. 214) 10

11 Mohammed Knut Bernström Enligt Jan Hjärpe skiljer sig Mohammed Knut Bernströms ( ) bakgrund från K.V. Zetterstéens. Bernström var diplomat, han hade bland annat varit ambassadör i Marocko, och själv praktiserande muslim efter att han konverterat till islam på 1980-talet. Även syftet med översättningarna skiljer sig. Hjärpe menar att Bernströms text inte ska ses som en översättning utan en parafras, en tolkning av den arabiska textens budskap och andemening till svenska (Hjärpe 2013, s. 16). Det här vittnar även titeln på Bernströms verk, som utgavs första gången 1998, om: Koranens budskap. Även på titelsidan står det tydligt att Koranens budskap är en tolkning från arabiska av Mohammed Knut Bernström. Det handlar alltså om en av många tolkningar av Koranens budskap som Bernström vill förmedla. Denna tolkning kan enligt Toll ses som liberal (Toll 2007, s. 214). Även om Bernströms verk är en tolkning innehåller den ändå ett översättarens förord. I detta förord uttrycker Bernström att han vill låta budskapet i Koranen (enligt hans tolkning) komma fram i klarast möjliga form och på ett sätt som gör dess innebörd uppenbar, bland annat genom tillförandet av kommentarer. Dessa kommentarer kommer från Muhammad Assads The Message of THE QUR'ĀN. Bernström framlägger att han valt just detta verk till sina kommentarer eftersom Assad (född Leopold Weiss) också är europé och har en förankring i västerländsk kultur och att Assad utformat sitt verk på ett sätt som är särskilt tillgängligt för den västerländska läsaren (Bernström 1998: VI-VII). Även Bernströms målgrupp är en annan än Zetterstéens. I förordet skriver Bernström att hans text kommit till främst för muslimer i Sverige som inte har tillräckliga kunskaper i arabiska för att läsa den ursprungliga arabiska Koranen (Bernström 1998: VI). Enligt Jan Hjärpe blir därför även Bernströms huvudfråga med översättningen annorlunda. Bernström fokuserar på hur han och andra muslimer i dagens Sverige ska förstå budskapet här och nu (Hjärpe 2013, s. 16) Språket Enligt Jan Hjärpe blir de europeiska referensramarna hos Bernström betydande för hur den svenska texten utformas eftersom den ska förstås av läsare som finns i en europeisk kontext. För att göra innebörden i texten tydlig kan han ibland använda betydligt fler ord än vad som motsvaras i det arabiska originalet (Hjärpe 2013, s. 17). I förordet till Koranens budskap nämner Bernström att han 11

12 utformat språket i sin text så att det ska hålla en nivå som motsvarar dagens svenska normalprosa och att han lagt till ord eller satser där han anser att det är nödvändigt för att tydliggöra innebörden och för att få språket att flyta lättare. I vissa fall har han gjort undantag från normalprosan för att behålla drag av den sakrala tonen och språkstilen från originaltexten (Bernström 2003: VI) Sammanfattning Liksom jag gör har författarna till texterna om koranöversättningarna gärna velat göra jämförelser mellan Zetterstéens och Bernströms översättningar och deras översättningsstrategier. I förordet till Zetterstéens översättning ställer Tord Olsson upp två olika översättningsstrategier mot varandra, i vilka man kan spåra en jämförelse mellan Zetterstéens och Bernströms metoder. I den första är målet att föra vidare textens innebörd till människor i en modern kontext. Då är utgångspunkten att orden har en universell giltighet och inte kan begränsas till den betydelse orden kan ha haft i den miljö och tid de först yttrades. Man ser Koranen som en levande text och det viktiga blir då att förmedla vad textens betyder för dagens troende och hur de kan använda den. Betydelsen kan då återges i en ny språkstil som fungerar i den miljö där översättningen ska ges ut (Olsson 2003, s ). I den här kategorin kan man foga in Bernströms översättning. I den andra strategin ses Koranen som ett religionshistoriskt dokument och inte som en levande text. Nu är målet att återge vad texten kunde ha betytt i den miljö där den först kom ut, utan hänsyn till hur det som sägs i texten passar in i den kontext som översättningen ska ges ut i. Detta leder till en mer mångtydig text där det är upp till läsaren att tolka vad budskapet är. I den här kategorin ligger Zetterstéens översättning (Olsson 2003, s. 16). Den valda strategin återspeglar sig i språket i översättningen. Hjärpe menar att Zetterstéen strävade efter att översätta så ordagrant som det går medan Bernström strävar efter att texten ska vara förståelig för någon med en europeisk världsbild (Hjärpe 2013, s. 17). 12

13 3. Översättningsteori 3.1. Rune Ingos Konsten att översätta Konsten att översätta är skriven med målet att vara både en lärobok i översättning och en handbok för översättare och kan enligt Ingo ses som en pragmatisk översättningsteori (Ingo 2007, s. 7). Utgångspunkten är det han kallar för översättningens grundaspekter: grammatisk struktur, språklig varietet (stil), semantiska struktur (betydelse), och pragmatik (anpassning till situation) (Ingo 2007, s. 8). Ingo menar att i en färdig översättning måste alla dessa aspekter vara i ordning och överförd på ett korrekt sätt (Ingo 2007, s. 24). Syftet med boken är att beskriva hur översättaren överför källtextens struktur, stil, semantik och pragmatik till måltexten och hur detta överförande, och därmed översättningens utformning, påverkas av det han kallar för situationella faktorer. De situationella faktorerna är olika omständigheter kring översättandet som varierar från fall till fall. Dessa har inte endast att göra med texten som ska översättas, utan här ingår även omständigheter som ligger utanför själva texten (Ingo 2007, s. 8 och 15). De situationella faktorer som Ingo listar upp är: språkparens (källspråk och målspråk) närhet eller distans, textsort och texttyp (vad som kännetecknar den sortens text som ska översättas), den kulturella kontexten översättningen ska ges ut i, översättningens målgrupp, med vilket syfte översättningen görs, vilket medium översättningen ska presenteras i, översättandets modetrender, översättarens egenskaper (personlighet, konstnärliga ambitioner, skicklighet, med mera), uppdragsgivaren och dennes önskemål, källtextens kvalitet, hur mycket utrymme som översättningen får ta upp i förhållande till källtextens storlek, översättarens arbetsmiljö och villkor (Ingo 2007, s.15-19). För varje översättning finns en kombination av dessa faktorer, vilka bestämmer exaktheten i översättningen av varje grundaspekt. Enligt Ingo går det därför att tumma på exaktheten för en aspekt till förmån för en annan aspekt om det kan motiveras utifrån förutsättningarna för just den här översättningen (Ingo 2007, s. 28). Jag ska nedan förklara mer ingående om vad Ingo menar med grundaspekterna och de situationella faktorerna, men innan dess ska jag visa hur Ingo förklarar förhållandet mellan grundaspekterna och de situationella faktorerna i ett kapitel som berör översättarens principprogram. 13

14 Översättarens principprogram Efter att ha analyserat texten som ska överföras till det nya språket utformar översättaren ett principprogram (även kallad översättningsstrategi) vilket är riktlinjer för översättningsprocessen. Syftet med principprogrammet är att de många beslut om utformningen av måltexten översättaren tar ska ske med konsekvens och på ett sätt som uppfyller syftet med översättningen (Ingo 2007, s. 335). Enligt Ingo bildar de fyra grundaspekterna översättarens huvudsakliga ansvarsområde. I principprogrammet måste översättaren bedöma hur olika delar av aspekterna ska överföras. De situationella faktorerna utgör i sin tur grunden för hur han eller hon gör den här bedömningen (Ingo 2007, s. 336). Både skyldigheten och möjligheten till att göra en nära översättning bestäms enligt Ingo av sådant som språkpar, syfte, textsort, användning, utrymme, med mera. Detta innebär att översättaren vid upprättandet av principprogrammet måste bestämma hur exakt eller fritt den bör, kan och vill översätta varje aspekt med hänsyn till de rådande omständigheterna (Ingo, s. 339) De situationella faktorerna De faktorer som jag anser är intressanta för min jämförelse är kulturell kontext, textens mottagare, syfte och modetrender. Eftersom språkpar, utrymme och medium är samma för de båda översättningarna som jag ska jämföra anser jag att dessa aspekter inte är relevanta för min undersökning. Uppdragsgivarnas önskemål och arbetssituationen för översättarna är inget jag har information om så jag kommer inte ta hänsyn till dessa faktorer heller. Jag kommer inte heller lägga så stort fokus på texttyp. Med texttyper menar Ingo klassificeringen av texter utifrån deras logiska funktion och vilket område de kretsar kring. Den klassifikation han tar upp är indelad i tre huvudkategorier som utgår ifrån texters övergripande funktion: informativ funktion, expressiv funktion och imperativ eller appellerande funktion (Ingo 2007, s. 216). För Koranen är den här indelningen inte helt enkel att göra, vilket Anne Lene Lerdal Nymoen tar upp i sin masteruppsats Koranen i Skandinavia. Lerdal Nymoen redogör för Katharina Reiss teorier om texttypologi, vilka påminner om de som Ingo tar upp (Ingo nämner även Reiss teorier i kapitlet om textsorter). Här är de tre kategorierna dock expressiv, imperativ och appellerande funktion. Lerdal- Nymoen menar att texter som Koranen, som har starka drag av alla tre funktionerna, är svåra att kategorisera eftersom det inte är tydligt vad som är huvudfunktionen. Detta gör att det i slutändan är upp till översättaren att bestämma vilken funktion han eller hon vill fokusera på (Lerdal Nymoen 14

15 2015, s. 25). Faktorn kulturell kontext handlar om att originaltexten förflyttas från den miljö (tidsmässig och kulturell) den är skapad i till en ny miljö där översättningen ska ges ut. Skillnaderna mellan dessa miljöer kan innebära att översättaren måste välja mellan att utelämna eller klargöra vissa främmande begrepp för översättningens läsare. Enligt Ingo har idag den kulturella faktorn vid översättning fått större vikt än tidigare. Vidare menar han att textens mottagare hör nära samman med den kulturella kontexten. Den tänkta läsaren av originalet kan skilja sig stort från översättningens läsare. Därför måste ibland översättaren lägga till, lämna ut eller justera den nya texten så att den blir mottaglig för den nya målgruppen (Ingo 2007, s. 16). Översättningens syfte är vad översättningen är tänkt att vara och varför översättaren väljer att översätta en viss text. Det kan röra sig om att göra en nyöversättning eller tolkning av en text som redan finns översatt, att popularisera en vetenskaplig text eller att göra en sammanfattning. Andra syften som Ingo nämner kan vara att göra en så formmässigt nära översättning som möjligt för att visa på källspråkets egenskaper (Ingo 2007, s. 17). Modetrender kretsar framförallt kring hur den aktuella tiden värderar fri eller trogen översättning. I vissa tider har normen varit att översättaren ska ingripa så lite som möjligt. Andra tider har förespråkat att översättaren ska ha en större frihet att ändra saker i texten. Enligt Ingo går det här i vågor utan några rationella orsaker. Vidare påstår han att det idag finns ett förespråkande av fri översättning men att åsikterna går starkt isär (Ingo 2007, s. 17). För att få en inblick i trenderna under tiden för Zetterstéens översättning har jag tagit hjälp av Susan Bassnetts bok Translation Studies. I kapitlet History of Translation Theory listar Bassnett de fem mest inflytelserika strömningarna inom översättningsfältet i tiden runt första världskriget, en tid då översättare i regel betonade vikten av att förmedla originalets avstånd både i tid och rum. Bassnetts lista utgår från den brittiska miljön under den här perioden, men kan tänkas vara giltig även ur en svensk kontext. Detta baserar jag på att hon även tar upp tyska och italienska översättare för att bedriva sin tes och därmed har ett fokus på en större del av västvärlden. De första två riktningarna leder till väldigt bokstavliga översättningar som riktar sig till en utbildad minoritet. Dessa är översättning för andra lärda inom samma ämne, exempelvis att man översätter en klassisk grekisk dikt utifrån hur andra med kunskaper om grekisk poesi och i klassisk grekiska uppfattar den, och översättning där den lärde läsaren ska introduceras till originaltexten genom översättning. Här ligger fokus på att översättaren är lojal mot källtexten (Bassnett 2002, s 73). Två andra riktningar genererar mer fria översättningar. 15

16 Den ena är synen på översättaren som en slags skattletare som väljer vad som är värt att föra över till målspråket utifrån dennes egna smak. Den andra vill förbättra originalet som ses som undermåligt. Den sista strömningen menar Bassnett är den mest typiska. Här ska översättaren göra läsaren till en bättre läsare genom att överföra en version av originaltexten som den skulle ha sett ut om den varit skriven på målspråket vid samma tid som den skrevs på källspråket (Bassnett 2002, s ). Bassnett framhäver att arkaiseringar överlag var vanligt under den här perioden. (Bassnett 2002, s. 75) De fyra grundaspekterna Grammatisk struktur För den första aspekten, grammatisk struktur, innebär det enligt Ingo att översättaren måste ta hänsyn till källspråkets och målspråkets strukturella egenheter. Måltexten måste dock utarbetas på målspråkets villkor (Ingo 2007, s. 65). Ingo tar upp hur olika språk föredrar olika sorters grammatisk struktur och användandet av olika ordklasser, och hur översättaren bör analysera sådant som ljudstrukturer, skiljetecken, morfologi och syntax, för att sedan leta motsvarigheter (och om det behövs omarbeta vissa strukturer som inte känns naturliga) i målspråket (Ingo 2007, s. 65) Språklig varietet Med en texts språkliga varietet menar Ingo hur sättet att använda ett språk varierar mellan olika personer och sammanhang. De språkliga varieteter som nämns är stilarter, skillnaden mellan allmänspråk och fackspråk och mellan talspråk och skriftspråk, dialekter, sociolekter, personligt språk, hur språket varierar efter i vilken situation talaren använder det och hur språket skiljer sig mellan olika tider ( Ingo 2007, s ). Enligt Ingo måste översättaren göra en stilanalys och då är det första steget att reda ut vilken huvudstil texten har (Ingo 2007, s. 79). Ingo hävdar att den moderna översättningsvetenskapen lägger större vikt vid att en översättning överför en texts betydelse snarare än att den bibehåller dess stil och form, vilket dock inte innebär att överförandet av källtextens stil är oviktigt, eftersom författarens stilval inte är en slump utan är anpassad till varje situation och uttänkt efter författarens syfte och intention med texten.(ingo 2007, s. 76). 16

17 Efter analysen är nästa moment att ta reda på hur författaren uppnått stilen och med vilka stilmedel (Ingo 2007, s. 79). Ingo menar att översättaren bör vara medveten om och själv använda stilmarkörer på olika språkliga nivåer. För formrika språk krävs stilmarkörer på alla nivåer men för analytiska språk som svenskan utgörs stilmarkörerna framför allt av ordvalet (Ingo 2007, s. 85). När det kommer till ordval bör översättaren analysera på vilken stilnivå (låg, hög eller normal sakstil) orden som författaren av källtexten har valt ligger och varför författaren har valt just dessa ord (Ingo 2007, s. 81). Här gäller det för översättaren att tänka på alla aspekter av ordet som gör dem stilistiskt värdefulla, vilket kan vara arkaismer, dialekter, social tillhörighet med mera (Ingo 2007, s. 82). Ingo ger rådet att stilistiska ord som inte går att återge på samma sätt på målspråk som på källspråk ska kompenseras genom så kallade förskjutna stilmotsvarigheter. När det inte finns en passande direkt motsvarighet till ett ord eller annan egenskap i en varietet kan översättaren istället skriva förskjutna motsvarigheter på platser i texten där det fungerar i målspråket. Han uppmanar även till att uttryck i källtexten ska överföras på ett sätt som inte ger ett klumpigt intryck (Ingo 2007, s ) och att översättaren konsekvent håller sig till den stil den valt utifrån sitt principprogram genom att välja sådana ord som passar den tänkta stilen (Ingo 2007, s ) Semantik Här fokuserar Ingo främst på ord, morfem och uttryck vilka han menar är de huvudsakliga betydelsebärarna i ett språk. För att betydelsen ska kunna överföras på ett korrekt sätt, menar han att det är viktigt att ta reda på vilka de betydelsebärande elementen i en text är (Ingo 2007, s. 86). Eftersom alla språk är olika är det inte alltid ord på målspråket som har exakt samma betydelse på källspråket. För ord med en mångtydig innebörd måste betydelsen bestämmas utifrån vad det betyder i den kontext det för tillfället står i. Utifrån sammanhanget kan man utesluta vissa av ordets betydelser för att på så sätt hitta den motsvarighet på målspråket som bäst återger betydelsen i källtexten (Ingo 2007, s. 99). Ingo menar att om betydelsebärande element utelämnas i översättningen måste det ske baserat på den pragmatiska aspekten och med en god anledning (Ingo 2007, s. 124) Pragmatik Den pragmatiska aspekten för en översättning handlar om att texten ska fungera och uppnå sitt syfte i den kultur och det sammanhang den ska ges ut i. Skillnaderna mellan den tid och miljö som 17

18 källtexten skapades i och den tid och miljö som översättningen ska ges ut i innebär i vissa fall att översättaren måste göra ingrepp i texten. Ju större tids- och miljöskillnaderna är desto större är sannolikheten att texten kommer omarbetas med till exempel nya termer, omskrivningar, förklaringar och tillägg. Ingo menar att principprogrammet och syftet med översättningen avgör ifall något måste förklaras eller omarbetas (Ingo 2007, s ). Detta gäller även för texter som översatts i en äldre tid, då Ingo menar att det kan vara aktuellt med en nyöversättning. För rena moderniseringar rekommenderar Ingo att översättaren inte går för långt utan behåller vissa stildrag som visar på att originalet är från en äldre tid och en annan miljö. Vidare menar han att de flesta översättare som anser att det ålderdomliga språket är en väsentlig del av originalets stil, och är ett medvetet drag av dess författare, kommer att använda sig av en liknande arkaisk stil (Ingo 2007, s. 130) Översättningsmotsvarigheter Relevant för hur översättning av ord går till är även begreppet översättningsmotsvarighet. Med översättningsmotsvarighet menar Ingo ord eller uttryck på målspråket som kan tänkas användas, eller har använts, som motsvarighet till ett ord i källspråket. Dessa motsvarigheter är mer eller mindre användbara, ibland kan de vara dugliga ur en aspekt men inte ur en annan. Om ett ord på källspråket inte finns i målspråket kan översättaren kringgå problemet genom att till exempel använda förklarande uttryck i texten (Ingo 2007, s ). En annan väg är att leta efter motsvarigheter i ett textsammanhang och då arbeta med antingen tillägg eller utelämnande. Utelämning behöver inte nödvändigtvis innebära att betydelse försvinner på samma sätt som att tillägg inte innebär att betydelse tillförs (Ingo 2007, s ). I textsammanhang kan man enligt Ingo granska motsvarigheterna ur de fyra grundaspekterna. Det ideala är att hitta en motsvarighet på alla planen. För den grammatiska formen innebär det att uttrycket har samma grammatiska struktur på båda språken, för varietet att det motsvarar samma stilgrad. Här är det viktigaste att motsvarigheten ligger på textnivå och inte ord för ord. För semantiken att alla betydelseaspekter av ett ord är uppfyllda och att de även ger liknande associationer. Den pragmatiska aspekten handlar om huruvida orden fungerar väl i den tänkta situationen. Ordvalet ska kännas naturligt i den specifika texten och ta hänsyn till läsarens egenskaper (Ingo 2007, s ). 18

19 4. Undersökning 4.1. Översikt Efter att ha jämfört Zetterstéens och Bernströms översättningar av satser där ʾinna förekommer har jag lagt märke till några huvudsakliga tendenser. ʾinna översätts antingen med förstärkande ord, utropstecken eller så har översättarna valt att inte skriva ut någon motsvarighet. Både Zetterstéen och Bernström har valt att göra skillnad på satser där ʾinna förekommer ihop med partikeln la och satser där ʾinna står för sig själv. Bernström väljer oftare att skriva ut ord när la- är med än om ʾinna står själv. Zetterstéen å sin sida översätter i regel ʾinna med la- till sannerligen och det ensamma ʾinna till förvisso. Nedan redovisas resultatet av undersökningen period för period. Till varje period tillkommer exempel på Bernströms och Zetterstéens översättningar som visar på deras olika metoder för att översätta ʾinna. Exemplen visar även på hur deras översättningar skiljer sig åt på andra sätt, till exempel språkstil, användning av tillägg och antal ord de använder för att översätta samma text. Utslaget sammanfattas sedan i två tabeller, en för jämförelsen av översättningen av ʾinna och en för fall där ʾinna står tillsammans med la-. Efter det följer ett stycke där resultatet diskuteras Den tidiga perioden i Mecka I den här perioden har jag studerat 130 fall där ʾinna förekommer. Av dessa står ʾinna med la- 49 gånger. Bernström sätter varken ut ord eller utropstecken 79 gånger. 27 gånger använder han ett ord som motsvarighet, varav 25 fall är när ʾinna står med la-. Orden han använder är: sannerligen (8 gånger), helt visst (10 gånger), förvisso (7 gånger), verkligen (1 gång) och helt säkert (1 gång). 24 gånger använder han utropstecken. Av dessa är 8 fall när ʾinna står med la-. 16 gånger väljer han att varken ha med utropstecken eller ord för ʾinna med la-. För de satser som jag har studerat där endast ʾinna förekommer innebär det att Bernström skriver ut ord i cirka 2% av fallen, använder utropstecken i cirka 20 % av fallen och varken skriver ord eller utropstecken i cirka 78% av fallen. För satser med ʾinna och la- skriver Bernström ut ord i cirka 51% av fallen, använder utropstecken i 19

20 cirka 16% av fallen och varken ord eller utropstecken i cirka 33% av fallen. Zetterstéen använder ordet förvisso 71 gånger. Ordet sannerligen använder han 45 gånger varav 45 av dessa är när ʾinna står med la-. Zetterstéen väljer att inte skriva ut något ord eller utropstecken 14 gånger vara 4 fall är när ʾinna står med la-. Det innebär att Zetterstéen när det kommer till satser med bara ʾinna skriver ordet förvisso i cirka 88% av fallen och väljer att utelämna ord i cirka 12% av fallen. För satser med både ʾinna och la- skriver Zetterstéen sannerligen i cirka 92% av fallen och inget ord eller utropstecken i cirka 8% av fallen Exempel Vers 108:3 إئن رشا ئن رئ رك ه رو ا تلر تب رتر Zetterstéen: Din verdersakare varder förvisso utan anhang (Zetterstéen 2003, s.473) Bernström: Det är den som är full av hat mot dig, som är utestängd (från Guds nåd) (Bernström 1998, s. 1133) Kommentar: Här väljer Zetterstéen att sätta ut ordet förvisso medan Bernström väljer att inte ha med något ord som skulle kunna motsvara ʾinna. Vers 100:6 إئن ا تل ئ ن رسا رن لئ رر هب ئه رل ركن ود Zetterstéen: Människan är sannerligen otacksam mot sin Herre, (Zetterstéen 2003, s.469) Bernström: Människan är sannerligen djupt otacksam mot sin Herre (Bernström 1998, s. 1119) Vers 100:7 روإئنه رع رل لى رذ ل لئ رك رل رش ئهيد Zetterstéen: Och hon är ock medveten därom (Zetterstéen 2003, s.469) Bernström: Om detta vittnar hon själv- (Bernström 1998, s. 1119) 20

21 Vers 100:8 روإئنه لئح هب ا تل رخ تي ئ ر رل رش ئديد Zetterstéen: Ja, hon går sannerligen långt i kärleken till livets goda, (Zetterstéen 2003, s.469) Bernström: och visar sin kärlek till rikedom i ivern (att samla mer). (Bernström 1998, s. 1119) Kommentar: De tre verserna och deras översättningar som redovisas ovan är exempel på hur översättarna behandlar ʾinna när det står med la- och hur de behandlar ʾinna när det upprepas i tät följd. I den första versen, 100:6, översätter båda ʾinna med la- till sannerligen. Båda väljer även att inte skriva ut något ord i fortsättningen i vers 100:7. Bernström väljer sedan samma strategi i vers 100:8 och har inte med något ord medan Zetterstéen skriver ut sannerligen för ʾinna och la-. Det här är ett exempel på hur Bernström oftare väljer att undvika upprepning medan Zetterstéen endast i undantag väljer att utelämna ord för ʾinna med eller utan la Den mittersta perioden i Mecka I den här perioden har jag studerat 126 fall där ʾinna förekommer. Av dessa står ʾinna med la- 17 gånger. Bernström använder inget ord 91 gånger, utropstecken 24 gånger och ord 11 gånger. Orden han väljer är då förvisso (1 gång), i sanning (3 gånger), sannerligen (2 gånger) helt visst (4 gånger) och helt säker (1 gång). 8 av de tillfällen Bernström använder ord är när ʾinna står med la-. I de andra fallen med ʾinna och la- använder han utropstecken 3 gånger och väljer att inte ha varken ord eller utropstecken 6 gånger. För satser med endast ʾinna innebär det att Bernström skriver ut ord i cirka 3% av fallen, sätter ut utropstecken i cirka 19% av fallen och varken skriver ut ord eller utropstecken i cirka 78% av fallen. För satser med både ʾinna och la- skriver Bernström ut ord i cirka 48% av fallen, sätter ut utropstecken i cirka 17% av fallen och väljer att inte ha med varken ord eller utropstecken i cirka 35% av fallen. Zetterstéen använder förvisso 99 gånger. Sannerligen väljer han 16 gånger, alla gånger när ʾinna står med la-. 11 gånger har han inget ord, varav ett fall är när ʾinna står med la-, och 0 gånger utropstecken. För satser med endast ʾinna betyder det att Zetterstéen skriver förvisso i cirka 91% av fallen och väljer att inte skriva ut något ord i cirka 9% av fallen. För satser med både ʾinna och lager det att Zetterstéen skriver sannerligen i cirka 94% av fallen och inte skriver ut något ord i cirka 6% av fallen. 21

22 Exempel Vers 21:92 إئن رهل ئذ ئه أ مت ك تم أ مة روا ئح ردة روأر رنا رر كبك تم رفا تعب د و ئن Zetterstéen: Detta är förvisso eder lära, en enda lära, och jag är eder Herre; dyrken mig alltså! (Zetterstéen 2003, s. 248) Bernström: (TROENDE!) Detta ert samfund är i sanning ett samfund och Jag är (allas) er Herre. Dyrka därför Mig! (Bernström 1998, s. 562) Kommentar: Det här är ett exempel på de fåtal gånger Bernström skriver ut ord för ʾinna när det står utan la-. Här väljer han att skriva i sanning med fokus på att det är ett samfund. Zetterstéen översätter med förvisso men lägger fokus på att det är eder lära inte på att det är en enda lära. Vers 18:102 أر رف رح ئس رب ال ئذي رن رك رفر وا أ ر ن ريتئخذ وا ئع ربا ئدي ئمن د و ئني أر تولئ ريا رء إئنا أر تع رت تد رنا رج رهنرم لئ تل ركا ئف ئ ري رن ن ز ل Zetterstéen: Tänka väl de, som äro otrogna, att de kunna taga mina tjänare till beskyddare i mitt ställe? Vi hava förvisso tillrett helvetet till boning åt de otrogna. (Zetterstéen 2003, s. 228) Bernström: Menar de, dessa förnekare, att de kan ta Mina tjänare till beskyddare i Mitt ställe? Nej, Vi har sörjt för att helvetet står berett att ta emot förnekarna av sanningen! (Bernström 1998, s. 505) Kommentar: Det här är ett exempel på när Bernström väljer att skriva ut utropstecken i en sats med ʾinna fastän det inte handlar om ett citat eller en uppmaning. Det sker ofta som här när ämnet är helvetet eller det eviga straffet. Zetterstéen översätter här som i de flesta fall ʾinna till förvisso. Vers 18:107 إئن ال ئذي رن آ رمن وا رو رع ئمل وا الصالئ رحا ئت ركا رن تت رله تم رجنات ا تل ئف تر رد تو ئس ن ز ل Zetterstéen: De, som tro och göra goda gärningar, skola förvisso få paradisets lustgårdar till boning, (Zetterstéen 2003, s. 228) Bernström: Men paradisets lustgårdar står beredda att ta emot dem som tror och lever ett gott och rättskaffens liv; (Bernström 1998, s. 506) Kommentar: Som kontrast till vers 18:102 står vers 18:107. Här handlar det istället om paradiset. Det är även den första versen efter 18:102 där ʾinna förekommer. Zetterstéen översätter även här ʾinna till förvisso medan Bernström nu väljer att inte ha med något ord eller utropstecken. 22

23 Bernström har inte heller med något utropstecken eller förstärkningsord i vers 18:108 som är fortsättningen och avslutningen på meningen som inleds i vers 18: Den sena perioden i Mecka I den här perioden har jag studerat 141 fall där ʾinna förekommer. Av dessa står ʾinna med la- 39 gånger. Bernström lämnar ute ord och utropstecken 87 gånger. 25 gånger använder han utropstecken och 29 gånger använder han olika ord, 26 av dessa fall är när ʾinna står med la-. De ord han använder är: sannerligen (11 gånger), helt visst (11 gånger), helt säkert (2 gånger), förvisso (3 gånger), med visshet (1 gång) och ja (1 gång). För ʾinna och la- använder han utropstecken 5 gånger och varken ord eller utropstecken 8 gånger. För satser med endast ʾinna innebär det att Bernström skriver ut ord i cirka 3% av fallen, sätter ut utropstecken i cirka 20% av fallen och varken skriver ord eller utropstecken i cirka 77% av fallen. För satser med både ʾinna och la- betyder det att Bernström skriver ut ord i cirka 67% av fallen, sätter ut utropstecken i cirka 13% av fallen och varken skriver ord eller utropstecken i cirka 20% av fallen. Zetterstéen använder förvisso 79 gånger och sannerligen 37 gånger, varav alla 37 fall är när ʾinna står med la-. 6 gånger använder han även ordet verkligen, varav en gång när ʾinna står med la-. Verkligen förekommer endast i retoriska frågor av typen är det verkligen så att?. Han utelämnar ʾinna 17 gånger och använder utropstecken 2 gånger. 1 av dessa fall är när ʾinna står med la-. För satser med endast ʾinna innebär det att Zetterstéen skriver ut ord i cirka 82% av fallen och väljer att varken skriva ord eller utropstecken i cirka 17% av fallen. I ett fall sätter han ut utropstecken vilket utgör något mindre än 1% av fallen. För satser med både ʾinna och la- innebär det att Zetterstéen skriver ut ord i cirka 97% av fallen och sätter ut utropstecken en gång, vilket utgör cirka 3% av fallen. 23